Ibland känner man sig inte stor

Det finns dagar som denna, där jag glömmer hur långt jag kommit. Jag glömmer att jag lever här, nu och inte då.
Jag måste få skriva någon sorts novell, det ska bli skönt att släppa ut detta.
Jag tittar tillbaka på skoltiden, högstadiet där jag var rädd, varje dag. Mest nervös var jag för att gå på engelska- och tyskalektionerna, inte för att jag hade svårt för språk - tvärtom faktiskt, men jag var livrädd för att vara med folk från parallellklasserna. Rädslan resulterade i att min mamma följde med till skolan någon gång, men det skulle ju inte hålla i längden då hon hade sitt eget jobb att sköta. Min syster överraskade en gång och kom upp, jag minns att jag grät av lättnad när jag såg henne vid trappan upp till bildsalen.
Efter flera möten med mentorer, rektor, ja you name it, så fick jag en assistent. Men det fanns givetvis andra som behövde henne mer än ensamma jag så hon var med mig på cirka två engelskalektioner sen blev det inget mer.
Jag minns också en gång då vi skulle på skolresa i åttan eller nian och vi skulle åka buss. Lilla jag med min sociala fobi som alla visste om satt ensam på ett säte men än fanns hopp för mentorn kliver ju på bussen vid nästa hållplats. Problemet blir bara att mentorn sätter sig bredvid den andra mentorn TROTS alla möten om min människoskräck. Hur tänkte de där?
Sviken igen, inte av de ungar som betedde sig pissigt emot mig - utan av de vuxna.

Gymnasiet. Ett stenkast bort från förra skolan, men så mycket bättre, här var jag inte konstig längre. Jag var estet. Estet, en etikett med power. Det beskrev hela mitt väsen, jag var hemma! Alla var precis lika konstiga som jag, tänk vilken lycka! Det var bra, men redan den första showen vi hade blev jag en skugga, jag sköt in en bänk på scen sen var jag inte med mer. Tack för möjligheten. Sen fick jag sjunga solo våren efter det, då var jag stolt. Nu blir det något av mig och de vuxna kommer se mig och det jag KAN. Kunde jag tro.
Treornas avslutning, The best little whorehouse in Texas, unga tjejer som tassar runt i korsetter och vart hamnar tjocka, korta lilla jag i den här härvan? Visserligen var jag ju inte trea då så jag skulle inte ha någon stor roll men mina klasskamrater syntes ofta ute på scen. Jag fick spela en man och stå i bakgrunden och låtsas byta kläder i ett omklädningsrum medan det dansades och tjoades runt omkring. Jag fick en till liten roll också, en reporter med två repliker.
Jag minns så väl att under repetitionerna hade först en tjej blivit magsjuk så en av lärarna kommer fram till mig och frågar om jag kan ta hennes sångdelar om hon är sjuk på premiären. Nu jäklar händer det tänkte jag, här har jag chansen. Jag lärde mig den här tjejens delar men hon blev (oturligt nog för min del) frisk. Nästa tjej blev sjuk, hon spelade den roll jag suktat efter hela tiden - tanten i cafeterian med det vackra solot.
- ''Ailie, om inte hon blir frisk, skulle du kunna tänka dig att..''
Ja, jag kunde redan alla hennes repliker. Det var ju min drömroll, det var ju JAG. En servitris som drömmer om att vara en av Miss Monas flickor. Den tjejen blev också frisk. Jag spelade en man och en reporter.

Jag har fått ganska många sånguppdrag, vem vet - jag kanske verkligen är så kass som jag tror på att dansa. För jag fick aldrig vara med i någon musikal. Eller jo, men jag fick ingen musikalroll. Ja, absolut är jag bitter och avundsjuk. Vår egen avslutning blev en dramatisk teater som jag faktiskt inte sett än idag, jag minns inte ens vad den hette, jag minns att det var massor av psykiskt instabila människor som vi skulle spela, det kastades stolar och det skreks. Jag minns det som att vi hade ganska kul.

Jag kunde sjunga, fick jag höra om och om igen. ''Skulle du vilja göra en skiva?'' en mening jag trott på så många gånger, jag har varit så stolt över att jag ska få göra en skiva, för om en vuxen säger det så måste det ju vara sant, eller? Ett krossat barn. Jag gick i sexan när jag fick den frågan första gången. Än har jag inte sett någon skiva.
Vänner lovar till höger och vänster att man ska få vara med på en inspelning, de spelar in musik och väljer en annan tjejröst istället, för att ''Ailie sjunger bättre på engelska än svenska'' och detta var en svensk låt. Hoppsan. Förhoppningar i stöpet. Förväntningar som inte alls skulle leva upp till det man tänkt. Detta är det jag minns, ur mitt eget tonårsperspektiv, andra kanske inte alls upplevde det så här. Men dessa minnen gör ont, de är min verklighet.

Jag har glada minnen också - alla julskyltningar med esteterna när vi tog med en gitarr och vi var ett helt gäng som spelade och sjöng ute på byn i Vansbro. Dessutom har jag nu spelat in en låt med en av de få vuxna som höll sitt löfte. Tack till dig, låten kommer jag dela med mig av när den är helt klar.
Om du har läst ända hit så vill jag tacka dig också, för att du la ner tid för att läsa om lite bitterhet. Jag känner inte alltid denna bitterhet men vissa dagar får jag exakt den känslan i magen som jag kände då. Ibland kan jag vara tacksam för att det var som det var för att dessa händelser har format mig till den jag är idag, så oroa dig inte, jag mår inte alltid dåligt av då-tid. Bara idag.