Idag har vi slaktat en tupp. Det var första gången och det var nödvändigt då han gnabbade mot både hönor, tuppar och började visa aggressivitet gentemot oss också. Två fina bröstfiléer fick vi, 122 och 127 gram, det ska bli spännande att laga till något från vår egen gård. Det är fantastiskt vad rik man känner sig - och hemsk mot tuppen samtidigt, men nu mår Lisbeth bättre, det var hon som fick mest stryk av honom. En givande upplevelse skulle jag nog kalla det.
Vi har valt att leva vårt liv på det här sättet, köper man industrikött kan man säga att man ställer sig bakom deras djurhantering; det gör inte vi. Vi vill äta kött där vi vet att djuret har mått bra fram till sin sista dag istället för att blunda för problemen som finns och köpa kyckling från något ställe vi inte vet något om, ett ställe där de troligtvis pumpas upp med antibiotika, tillväxthormoner och diverse obehagliga saker för att de ska växa snabbare. Vår tupp har bott på en stor yta och känt det gröna gräset, den kalla snön, sett höstlöven falla, fått växa i sin takt, fått kärlek, fått närhet, fått godis. Vår tupp fick EN dålig dag i livet och det var den här. Tack tuppen. Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar